Min debutroman Bländverk har nu legat på bokhandelsdiskarna i så gott som tre veckor. Efter åratals skrivande, knogande och gissande hur en riktigt bra story egentligen borde se ut, inträffade ju det fantastiska – jag fick ge ut en bok.
Så nu är boken ute, jag har sett den med egna ögon på en massa ställen; när jag söker av nätet hittar jag artiklar, blogginlägg och – detta sagt med hjärtat om inte precis i halsgropen kanske, i alla fall inte exakt där det brukar vara beläget – recensioner.  Än så länge har det varit trevliga kommentarer; Radio Kronoberg gav t ex Bländverk en 4 av 5 möjliga poäng.
(Vill du höra inslaget? Här är länken. Klicka på kl 10.30. Bläddra fram till ca sju minuter in i klippet. Luta dig tillbaka och njut.)
Det mailas till höger och vänster om den. Bländverk kom ju faktiskt efter viss vånda ut ur min skalle, och nu sitter andra och pratar om den.  Om vi bortser från den rena egoboosten, så har jag faktiskt lite svårt att vänja mig. Det är ju MIN bok!
Men – med handen pÃ¥ hjärtat – vad har egentligen förändrats? Hur mycket har världen i själva verket pÃ¥verkats av denna epokgörande händelse? LÃ¥t oss se oss omkring och se vad vi finner för omvälvande tilldragelser. När jag tittar mig i rakspegeln pÃ¥ morgnarna ser jag samma medelÃ¥lders ansikte titta tillbaka. De grÃ¥ hÃ¥ren har inte blivit fler (de har inte blivit färre heller). När jag kikar ut genom fönstret verkar allting annat vara kvar. Gatan med bilarna, träden pÃ¥ tomten; gräset som växer, rabatten som fortfarande vill ha mer vatten än den fÃ¥tt. Alla grannar tycks fortfarande masa sig iväg till jobbet. Anders intill hämtar fortfarande tidningen före klockan sex. Dagmar tvärs över gatan tar fortfarande vinkbussen till kyrkan. Deras tillvaro tycks rulla pÃ¥ precis som tidigare.
När jag nu tittar ut ser jag faktiskt att till och med regnet faller som det brukar. Och en illavarslande insikt smyger sig lite i taget över mig: dessa människor vet inte om att en avgörande världshändelse inträffat i deras omedelbara närhet. Att jag erfarit någonting helt och hållet enormt precis nyss. De inser överhuvudtaget de inte att jorden, ja själva världsalltet förmodligen skakats i sina grundvalar. Min bok har ju kommit ut! För bövelen!
Jag slår mig ner igen, häller upp kaffe. Det smakar i det närmaste likadant. Jag suckar lite i det tysta. Allting är tydligen som förut. 
Vad hade jag trott? Att världen skulle göra en vördsam, respektfull paus? Att allting skulle stanna av, eftersom alla – inte bara jag och min familj, utan grannar, andra kommuninvånare, avlägsna släktingar, arbetskamrater; hundar och harar; kunder och klienter, ja, resten av universum, mer eller mindre – andäktigt inväntade hur det skulle gå för Bländverk därute?
Hur kommer boken att klara sig, ensam och helt utan någon som liksom omhuldar den med kärlek och omtanke? Vi är många som avvaktar, undrar, oroar oss. (OBS, ironi).
Den politiskt korrekta reflektionen? Kanske är det lika bra. Jag inser att det här med att ge ut en bok starkt påminner om att få barn. Särskilt det första barnet. Finns det några mer inspirerade människor än de som nyss fått sitt första barn? De beter sig som om någonting helt unikt just ägt rum. Titta på lilleman! Han rör på sig helt på egen hand! Visst är han fantastisk! Och vi som redan skaffat flera barn nickar och säger, jodå, är han fantastisk. Men vi har faktiskt sett det där förut. Egentligen tycker vi inte att det är så ryslig märkvärdigt, eftersom det kommer nya barn mest hela tiden.
Precis som det kommer nya böcker.
Lika bra att gå och jobba igen.
Hälsosamt,
