Just nu jobbar jag på ett nytt projekt och då går jag alltid upp före ni-vet-vem för att hinna skriva några sidor. Just den här morgonen har det handlat om gruppdynamik. Det slog mig att även om likheter har sina fördelar så finns det risker med alltför homogena grupper. Eller vad tror du? Kan vi finna några belägg för detta i Marstons teorier om beteenden?

Föreställ dig hur det ser ut i den blå gruppen. Alla är mycket eller mest blå. Här råder en nästan fundamentalistisk ordning, endast överträffad av den öronbedövande tystnaden. Allting blir ytterligt noga sorterat och dokumenterat, ingenting kommer att lämnas åt slumpen. Inga misstag kommer att accepteras, den nästan gudomliga fulländningen lurar runt hörnet.

Kanske är detta det bästa alternativet för maximal gruppdynamik? Vi kan förvänta oss ett perfekt resultat varje gång.

Å andra sidan: de här tjejerna och killarna blir aldrig klara med någonting. Det här gänget kommer nämligen att planera sig in i år tretusen. Det kommer alltid att finnas ytterligare detaljer att lyfta fram, fler risker att bedöma; ännu ett dokument att sammanställa innan man är igång.

Även om de blå garanterat begriper sig på sina teamkollegors behov av pedanteri, och även om alla gillar detaljer mer än någonting annat, och trots att ingen kommer att dra in någon annan i något smetigt känslopjunk som har med familjen att göra, så blir detta inte bra. Det här gänget kommer aldrig ur startblocken.

Fel, de får inte ens på sig skorna.

Fel igen, när jag tänker efter. Det är kanske fel sport redan från början. Låt oss utreda saken lite till.

Hur tänker du?