Jag välkomnar både granskning och kritik, därför tackade jag ja till intervjun med ett öppet sinne. Jag är öppen för granskning och har stor respekt för den journalistiska integriteten. Kritiken som framförs tar jag på stort allvar och vill gärna ta tillfället i akt att bemöta några av de felaktigheter som dessvärre slunkit med.

1.Boken Omgiven av Idioter är inte att betrakta som ett vetenskapligt verk utan faller in under populärvetenskap. Den bygger på DISA-metoden som utvecklats med grund i Marstons texter i populärpsykologi och underlag från IPU (Institutet för personlig utveckling) vilket jag är tydlig med i boken; se sid 17, 119, 255 samt sidan 257.

Boken är skriven på ett lättsamt och lättillgängligt sätt. Jag har medvetet valt ett personligt stilgrepp med färgstarka exempel från livet och en del humoristiska halsbrytande jämförelser vilket är motsatsen till ett akademiskt uttryckssätt. Syftet med boken är att skapa en ökad förståelse hos läsaren för både sitt eget och omgivningens sätt att kommunicera. Om vi alla höjer vår kunskap om våra beteenden blir vi mer toleranta mot att alla andra inte tänker likadant.

2. Att DISA-modellen skulle vara skapad av mig är en direkt felaktighet i artikeln. Det handlar inte om ’mitt test’. Boken Omgiven av idioter beskriver en existerande modell i syfte att fler ska få glädje av någonting som funnits på marknaden och används av professionella inom ledarskap och HR i över 50 år.

I boken hänvisar jag tydligt till IPU som äger licensen för modellen i Sverige. För fakta kring modellen föreslår jag att man går direkt till källan. Den som vill gå ända tillbaka till de verkliga huvudmännen för att ta reda på detaljer kontaktar lämpligen www.ttisuccessinsights.com. Om tidningen Filter har gjort det i sin granskning framgår inte av artikeln. (Information om IPU och TTI finns på sidan 257 i boken Omgiven av idioter.)

3. I boken kallade jag Marstons arbeten för vetenskapliga, vilket varit korrekt historiskt sett. Jag bekräftar i artikeln att jag borde ha kallat Marstons arbete för psykologiska studier.Boken är skriven under perioden 2010-2012 och utgiven 2014. Jag jobbar kontinuerligt tillsammans med förlaget för att uppdatera inlagan i takt med att ny fakta tillkommer.

4. Jag är i boken tydlig med att de fyra färgerna inte på något vis kan beskriva en person i sin helhet. Jag inleder boken med konstaterandet: ”Den här boken gör inga som helst anspråk på att vara heltäckande när det kommer till hur vi människor kommunicerar med varandra.” (Kapitel 1; sidan 14).

5. Påståendet att boken saknar källor är felaktigt. I boken anges flera källor, bland andra Marstons Emotions of Normal people, hänvisning till IPU och Arthur Clarkes vektoranalys omnämns på sidan 255, Bill Bonnstetter på sid 257. (Grundare av TTI Success Insights.)

6. Beteendevetare är inte en skyddad titel (som advokat eller läkare). Man behöver således inte ha en examen i beteendevetenskap för att kalla sig beteendevetare. Jag har arbetat med beteenden i över 20 år och har aldrig medvetet använt vare sig titel eller meriter på ett felaktigt sätt. I intervjun med Filter refererade jag till en psykolog som gav mig rätt: Jag kan använda titeln beteendevetare, vilket också framgår av i hälso- och sjukvårdslagen enligt Socialstyrelsen. I mina böcker, på föreläsningar och utbildningar har det därför varit den titeln som bäst beskrivit det jag jobbar med; beteenden.

7. Under själva intervjun med mig togs Big Five-modellen upp som ett bättre alternativ än DISA/DISC-modellen. DISA/DISC är ett så kallat självskattningsverktyg, en analys som endast visar beteenden. Det är inte ett personlighetstest och jag har ingenstans vare sig skriftligt eller muntligt gjort några sådana anspråk. Inte heller mina huvudmän, IPU eller TTI, hävdar någonting i den vägen. Jämförelsen med Big Five haltar därför, eftersom Big Five är ett personlighetstest.

Rubriken, som säger att jag skulle ha lurat en halv miljon svenskar, saknar grund. Som jag visat ovan finns inga faktafel i min bok. Däremot har det funnits enskildheter som jag successivt har reviderat i nya upplagor. Att det skulle vara skadligt att analysera eller beskriva beteenden kan man självklart diskutera, men idag finns mig veterligen ingen forskning som skulle stärka det påståendet.

Jag har full förståelse för att en tidskrift vill diskutera det jag har skrivit. Jag välkomnar det. Men det är trist när journalisten hemfaller åt osakligheter och personpåhopp. Med mina synpunkter ovan hoppas jag att jag har belyst hur verkligheten ser ut.

Till sist vill jag rikta ett stort tack till alla er som hört av sig till mig och gjort mig uppmärksam på spridningen av dessa faktafel. Tack också till alla er som hör av sig till mig med hur boken har förändrat ert synsätt på kommunikationen till andra.

Thomas Erikson