Micke jobbar i ett bolag där det kommit en ny chef. Han ser helst att andra utför allt jobb. Själv går han gärna på viktiga möten där han kan tala om för alla som vill lyssna vilken kraft han är för organisationen. Han tar äran av andras jobb och han smiter undan när det är dåliga nyheter på gång.

Hans nya chef är Pernilla. Pernilla är enormt dominant, dvs röd, har lätt till ilska och drar sig inte för att skälla ut folk offentligt. Hon avbryter möten, klampar in och tar över. Att skrika i korridorerna är inget ett problem för Pernilla. Hon är komplett okänslig för andras reaktioner. Hennes uppdrag från bolagets ägare är att städa upp i koncernen och skapa stabilitet och lönsamhet. Inom tolv månader har Pernilla sparkat en tredjedel av personalen. Hon har stenhård kontroll på allt.

Micke utför inget egentligt arbete. Istället äter han dyra luncher på företagets bekostnad och går på möten med viktiga kunder. Resultatet av dessa möten lämnar han till andra som får ordna med vad som nu behöver ordnas. Men eftersom det inte fungerar att inte utföra något arbete alls så kommer det att börja knaka i fogarna till slut.

Micke begrep att Pernilla inte skulle gå på hans vanliga metoder att charma sig fram genom firman. Hon skulle avslöja honom om inget gjordes. Men han hade det för bra för att vilja byta jobb. Herregud, topplön utan att göra nån nytta alls. Han måste hålla Pernilla borta från hans område. Efter att ha studerat henne från sidan fick han lite idéer. Lösningen var lika genialisk som den var enkel. Istället för det naturliga, som de flesta andra i bolaget hade gjort efter att ha fått smaka på hennes hårda nypor: att öka avståndet till Pernilla – så krymper han det.

Han kräver att få rapportera direkt till henne trots att det egentligen finns minst en chefsnivå mellan dem. Micke har på känn att hon ser de stora dragen, men det gör också att hon har svårt att se det som finns allra närmast. Hon missar vissa detaljer. Så han placerar sig riktigt, riktigt nära henne. På det viset kan han ha koll på henne samtidigt som han blir förvarnad om hon skulle råka få koll på honom.

Pernilla är mycket skärpt och vill ha in rapporter även av Micke. Hon har ingen anledning att misstro honom ännu, och han talar om för henne det hon vill höra. Han använder ord som resultat, snabbt tempo, med kraft och bottom line. Han säger att han beundrar hennes förmåga att agera även när det är impopulärt. Detta ligger farligt nära smicker vilket inte fungerar på Pernilla. Hon skulle direkt bli misstänksam om han började försöka blåsa upp hennes ego.

Micke är dock smartare än så. Han säger att han själv skulle vilja bli mer rationell, mer fokuserad på målet istället för att fastna i känslomässiga saker. Mer som … Pernilla. Sedan gör han inget mer av det. Väntar inte på feedback eller någonting. Nu har han planterat ett korn hos henne att han respekterar, kanske till och med beundrar henne.

Hur kan han ta en sådan risk? Tja – psykopater har en intuitiv känsla för vad människor behöver. Och även tuffa röda personer behöver allierade. Och här har Pernilla plötsligt någon som visar uppskattning för hennes ibland burdusa sätt. Micke visar inte, vilket i princip hela bolaget gör, att han är rädd för henne. Och det kan Pernilla respektera.

Micke säger till Pernilla att ’du kommer kanske inte att vilja att jag säger det här, men jag är verkligen imponerad över hur du fått den här skutan på rätt köl.’ Samma sak där, det är inte smicker rakt av. Och genom att lägga in en reservation som visar på att han vet att han kanske klev utanför gränsen undviker han hennes vrede. Istället gömmer han det bakom en mask av uppriktighet som inte ens Pernilla är immun mot. Och ganska snart har Pernilla sänkt garden mot Micke utan att själv veta om det. Hon räknar honom som en av sina allierade och anser sig inte behöva ha koll på honom.

Hur den här verklighetsbaserade historien egentligen slutade kan du läsa om i Omgiven av psykopater.