Vi gör det varje dag. Och ändå diskuterar vi det så sällan: hur vi pratar med varandra. Att göra det bra, tydligt, och med omtanke och respekt är lika svårt som viktigt. Vi måste tänka mer på hur vi gör det. Det var tanken jag ville förmedla med min spalt i senaste Aftonbladet Weekend. Jag skrev medvetet provokativt, just för att få igång en diskussion. Och diskussion blev det. Men inte en diskussion som utgick ifrån vad jag verkligen menade.

Jag skriver ofta med en humoristisk och lätt provocerande underton. Jag gör det för att jag vill avdramatisera känsliga frågor. Kanske är det förklaringen till att många har missförstått mig. Låt mig därför förklara och förtydliga.

För er som inte läst den frågespalt i Aftonbladet som är starten för den nu pågående diskussionen: Stoffe frågade mig ”om kvinnor aldrig säger vad de tycker rakt på sak”. Frågan var minst sagt provocerande. Och jag lockades då att ge ett provocerande svar. Jag lade in en smiley för att markera ironin. Tyvärr föll den bort.

Jag har ägnat många år, i mina böcker, föreläsningar och artiklar, åt att prata om hur viktigt det är att vi bejakar varandras olikheter. Vi måste alla få vara den de vill vara, vi måste alla försöka att vara lyhörda och toleranta och tolka andra på rätt sätt. Samtidigt som vi självklart, när vi själva är avsändare, bör anstränga oss att vara tydliga.

Själv kommunicerar jag ofta med en humoristisk underton. Det kan ibland väcka, locka fram tankar hos andra. Men självklart är det förenat med risker. Och i lördagens frågespalt gick jag för långt. Självklart tycker jag inte att kvinnor är svårare att förstå än män. Alla ni som har läst mina böcker eller lyssnat på mina föredrag, vet att jag inte har en sådan människosyn.

Som människor måste vi ständigt sätta oss i vår nästas skor, förstå hans eller hennes situation och känslor. Människor är – tack och lov – olika. Och det handlar absolut inte om kön utan om individualism på ett betydligt djupare plan.

Det kan låta som självklarheter. Men tyvärr är det inte så, det vet jag efter att i många år ha arbetat med relationer, t.ex. mellan chefer och medarbetare, affärspartners och medarbetare i en grupp.

I och med att min ironi missförstods, vill jag tydligt deklarera: jag uttryckte mig klumpigt, jag uttryckte mig dumt. Ironi är ett farligt sätt att kommunicera, det har jag lärt mig än en gång.

Syftet med min spalt i Aftonbladet och mina böcker är att vi ska uppmärksamma och bejaka varandras olikheter och därigenom få en större förståelse för någon som är olik oss själva.

En grundbult i mitt arbete med grupper är och har alltid varit respekt för våra medmänniskor och insikt om att vi alla är olika – och att vi måste bejaka dessa olikheter, de berikar och gör livet ännu mer spännande att leva.

En sak till. Jag refererade till talesättet att män är från Mars och kvinnor från Venus. Jag nämnde det, inte för att hänvisa till boken med samma titel. Utan för att det blivit ett sätt att beskriva avstånd i kommunikation. Människor, oavsett könsidentitet, är ibland som planeter, så långt ifrån varandra att vi nästan kan vara i olika solsystem.

Om vi alla kan försöka närma oss varandra, inte vara solitärer i olika universum utan i stället agerar som vuxna, lyssnande inkännande varelser har vi nått långt. Det var vad jag ville säga med söndagens svar i Aftonbladets frågespalt.

Jag är inte en person som vill såra andra. Jag vill hjälpa andra att bli bättre på att tala och att lyssna. Svårare – och enklare än så är det inte.

//Thomas