Hur gick vi från introversion till extroversion?

När jag gick i skolan tillhörde jag de pratiga eleverna. Mina föräldrar fick alltid höra av lärarna att visst är han duktig, men han pratar väldigt mycket. Kan ni vara snälla och göra något åt det?

På den tiden, sjuttiotalet, rådde den introverta normen. Det var det som premierades. Man skulle vara tyst. Folk pratade mindre, lågmäldhet gällde såklart inte alla men premierades definitivt. Och halva befolkningen kunde inte riktigt vara sig själva.

Sedan hände någonting. Allting vändes upp och ner.

Numera får de tysta eleverna i klasserna höra att de ska kliva fram, ta plats, visa upp sig. Trots att det enda de vill göra är att räkna mattetal.

Numera, i vårt skräniga samhälle har extroversion blivit normen. Alla låter mer, alla vill hamna i strålkastarljuset och få lite extra uppmärksamhet. Och fortfarande kan halva befolkningen inte riktigt vara sig själva. Dock den andra halvan den här gången.

När skedde den här förändringen? Jag vet inte. Och kanske svänger pendeln tillbaka igen till slut. Men jag tror att båda synsätten är lika fel. Vi behöver sluta att försöka styra över det ena till det andra. Det borde helt enkelt vara okej att vara sig själv.

Hur åstadkommer vi det? Genom att acceptera våra olikheter helt enkelt. Konstigare än så är det inte.

/Thomas