Du är okej som du är. Ändra ingenting. Du är så bra som du är, så. Var nöjd med det du har.

Den typen av kommentarer hör man ofta. Och de kommer från välmenande personer som ofta vill vara tröstande och stöttande till den som känner sig lite eländig och drabbats av dåligt självförtroende eller svag självkänsla. Kanske både och.

Tanken är att bekräfta det uppenbara: du är lika mycket värd som vem som helst. Du är en bra person, en bra människa. Inga problem så långt. Och det kan mycket väl kännas ganska bra för den som får höra det här. Det tar ju bort pressen att agera. Att verkligen ta tag i de där jobbiga sakerna man egentligen vill begrava så djupt inom sig att man slipper höra ifrån dem mer. Men vi vet alla att vi gör saker vi inte borde. Vi undviker saker vi inte borde undvika. Det finns antagligen femtio saker vi skulle kunna göra annorlunda.

Det är lite som att kissa i byxan. Först känns det där stödet bra. Men efter ett tag känns det faktiskt inget vidare, och till slut ångrar man sig djupt.

Om någon kommer till dig och säger att hon eller han känner sig eländig, är missnöjd med sin tillvaro eller sig själv – är: du är okej som du är verkligen vad personen behöver höra? Jag är ju missnöjd och vill inte befinna mig här!

Vänd på det. Föreställ dig att det gäller dig. Om du inte trivs med din tillvaro – ditt jobb, din relation, din mentala eller fysiska hälsa, din ekonomi – behöver du ändra på nånting. Du vet att det finns saker, viktiga saker, du faktiskt undviker. Av vilken anledning skulle du vilja fortsätta på den inslagna vägen om du är seriöst missnöjd? Är du inte skyldig dig själv att försöka ta dig ur den låsning du befinner dig i? Förtjänar du verkligen inte bättre?

Min personliga uppfattning är att, jo, det gör du. Ditt ansvar gentemot dig själv är att göra allt du kan för att hamna i en position där du trivs bättre. Bättre med dig själv, med din partner, med ditt jobb, med dina barn, med din karriär, med din känsla för världen omkring dig.

Om nu din bästa kompis säger till dig … nä, det är okej. Du klarar dig fint. Stanna där. Du är helt okej som du är. Vad har du för konkret användning av denna input? Min uppfattning: ingen alls. Absolut noll nytta.

Problemet är att även om jag vet att saker och ting har spårat ur, att jag är inne på helt fel spår, så klarar jag inte alltid av att ta mig upp på rätt spår. Jag befinner mig i diket för att jag inte vet hur jag lämnar det. Och vad jag behöver nu är sanningen. Av den som verkligen bryr sig. Sanningen i form av ärliga besked – ja, jag förstår att du är missnöjd. Du skulle kunna göra bättre ifrån dig faktiskt.

Det hänger förstås ihop med hur man formulerar sig, men det kallas brutal ärlighet och vissa människor klarar av att höra den. Men inte många. Tyvärr är det förmodligen ännu färre som klarar av att leverera den. Men se för guds skull till att du inte säger de här sakerna till dig själv. Det kommer bara att leda till en enda sak: du gräver dig djupare ner på det ställe du inte ens vill befinna dig på. Känslan av missnöje eller misslyckade eller bara vardagliga motgångar är verklig. Ja. Känslan är på riktigt.

Men ta reda på vad som är fel och gör vad du kan för att fixa det. Det är vad du är skyldig dig själv. Kommer det att vara enkelt? Antagligen inte. Men vad är alternativet? Att känna likadant om fem år?

//Thomas E